Swedish Alpine Ultra

Halv fyra på fredag morgon började färden upp till Nikkaluokta. Bobby, den evige tidsoptimisten kom farande i flygande fläng och hämtade upp hela styrkan bestående av Stig, Peter, Johan och mig själv Anna-Karin. Alla var förväntansfulla och något nervösa. Någon hade glömt att ställa alarmet och fick en ofrivillig sovmorgon. Var allting med nu då? Nej, en tröja hade glömts hemma och fick hämtas. Morgonens rödbetsjuice hade visst missats också...

Fika på Arlanda

Frukost på Landvetter och under den fem timmar långa väntan på Arlanda hanns det med både fika och lunch. Bäst att fylla på energiförråden. Väl uppe på Kirunas flygplats träffade vi på några fler löpare och Roland, ensam tävlingsledare och arrangör. Vädret var inte så upplyftande, gråmulet och regntunga moln.

Roland hade en ledig plats i sin bil och de andra tog taxi till den lilla byn Nikkaluokta. Oturligt nog var alla taxibilar upptagna och inte förrän tre timmar senare anslöt de till oss andra. Lite middag och sen informationsmöte i kapellet. Det märktes att det var många fler deltagare i år än tidigare då det bara varit en handfull. Roland hade lite problem med att få ihop alla 31 sängplatserna. Hur han än bar sig åt saknades en sängplats. Kanske det hade något samband med den deltagaren som av misstag blivit struken på Rolands listor… Med lite god vilja löste det sig och alla fick någonstans att sova.

I mitten på bilden ser man Kungsleden slingra sig fram.

Infomöte i Kapellet.

Frukost

Efter en gemensam frukost morgonen därpå lämnade vi in våra väskor till Roland som senare skulle transportera dessa upp till målgången i Abisko. Efter den obligatoriska gruppbilden gick så startskottet för vårt äventyr.

Första delen av banan var relativt enkel och det gick att hålla bra tempo. Bobby och Stig stack iväg snabbt med Johan strax efter. Det man förlorar i början kan man aldrig ta igen… Själv kom jag in i en behaglig lunk, spänd av förväntan inför vad som komma skall. Den första milens björkskog var mest en transportsträcka. Det var bergen som lockade! Jag har aldrig varit så här långt norrut tidigare. Fjällandskapet var helt nytt för mig. När jag kom upp på en kulle och såg bergen torna upp sig framför mig var jag tvungen att stanna och fota.

– Aha, fototajm! sa gänget bakom mig och plockade fram sina mobiler de med. 

Lagom tills att vi kommer fram till Kebnekaise Fjällstation skingrar sig molnen och solen tittar fram.

Min plan var att hålla mig i rörelse så mycket som möjligt samt att passa på att besöka toaletten när tillfälle ges. Alltså blev det ett snabbt toabesök och av med yttertröjan. Nu var det så pass varmt att det var kortärmat som gällde. Sen igång igen. Nu blev terrängen lite tuffare och stenigare. Leden blev också med diffus. Efter Kebb kom också första vadstället. Nu hade klungan skingrats och jag sprang mer och mer ensam. Man tycker att man har milsvid utsikt men ser inte en kotte, trots att man vet att de är i närheten.

Det är gott att kyla ner fötterna ibland.

Framme vid Singi-stugan frågade jag en kille efter vägen. När jag förstod att han inte var svensk och jag skulle börja fråga på engelska så kom stugvärden springande och ropade:

– Tjejen! Du ska åt det hållet! Du ligger två bland tjejerna!

Härligt, då var det bara att försöka hålla detta då och inte halka efter. Vinnarskallen säger, ”Bara du inte kommer sist”.

Efter det obligatoriska toabesöket gav jag mig ut på leden igen, nu om möjligt ännu stenigare. Nu började det kännas i benen. Försökte följa stenrösemarkeringarna så gott det gick. Här var det mer snö att plumsa i… med smältvatten under… Mötte många vandrare. Antagligen vandrar man mest söderut. 

En liten självis.

Nästa stopp var vid Sälka-stugan där man möttes av hängande tvätt och massa trevliga människor. Här bestämde jag mig för att köpa en kall Cola. I butiken bjöd de på saft. Stugvärden frågade lite om min löparryggsäck och berättade att hon sprungit fram och tillbaka till Singi dagen innan. En liten tur på 3-4 mil.

Jag fortsatte ganska snabbt vidare. Mötte en kvinna med hund som undrade varför så många dårar sprang just idag. Jag förklarade att det var tävling. Hon skakade på huvudet och sa att “Bara så ni vet så är det jättemycket snö där uppe!” Som om jag skulle vända om...

Efter någon kilometer satte jag mig på en sten i solskenet och öppnade min Cola, petade i mig lite energi och studerade färdbeskrivningen en kort stund.

Efter Sälka gick leden stadigt uppåt och sista biten upp mot Tjäkja-passet var riktigt brant. Leden var här dåligt markerad och vi fick rådet att ta sikte på korset. Vilket kors tänkte jag men tog sikte på något som visade sig vara en skylt om Meditationsplats. Behövs det verkligen speciella meditationsplaster? I den här miljön skulle man kunna meditera var som helst, är min åsikt.

Högst upp på Tjäkja-passet fanns en toalett och ett litet vindskydd. Här satt två medtävlare och masserade benen i kvällssolen. Jag slog mig ner och åt en näve nötter samtidigt som vi jämförde solbränna. Vi konstaterade att alla hade snygg vänsterbränna. Vänster arm, vänster ben och vänstersidan av ansiktet.

Efter Tjäkja-passet var det ganska mycket snö. På ett ställe sjönk man ner till knäna i iskall slask. Det var så man kippade efter andan. På vissa ställen var det riktigt lurigt. Eftersom snön höll på att smälta trampade man igenom det halvmetertjocka snötäcket och under var det antingen rinnande vatten eller stora stenblock. Allra värst var det i kanterna av snöpartierna. Så småningom minskade snön och man fick återigen springa på sten. 

Nu började jag bli rejält trött och sliten. Vänster knä protesterade. Vägen till Alesjaurestugan kändes som en hel evighet. Frågade några norska vandrare som slagit upp sitt tält intill leden om det var långt kvar till stugan. 4 kilometer fick jag höra och strax därefter såg jag stugan.

Johan, Bobby och Stig lyckades missa stugan och sprang till den närliggande samebyn. Efter en titt på kartan och goda råd från en samekvinna vände de tillbaka och hittade till slut fram till stugan. Det blev en liten omväg på någon timme.

Framme vid stugan möttes jag av de två stugvärdarna som bjöd in mig i stugvärmen där jag bjöds på en kopp kaffe och vi satt och småpratade en bra stund. Detta var nog min längsta paus under loppet. Stugvärden hade sett mig på flera kilometers avstånd tack vare min färgstarka tröja men nu var det dags för långärmat igen. När jag skulle springa vidare frös jag så jag hackade tänder. Jag fick plocka fram regnjacka och vantar och efter en stund hade jag fått upp värmen igen. Kom på att jag helt glömt bort att äta medan jag satt i stugan. Inte konstigt att jag frös då. Första biten efter Alesjaurestugan var riktigt lerig och det var flera rejäla bäckar som man var tvungen att vada över. Det ordentlig fart på vattnet och på ett ställe gick jag i vatten upp till låren.

Man kan inte tro att klockan närmar sig midnatt.

Lite längre fram hade samerna samlat ihop sina renar för kalvmärkning alldeles intill leden. Det var febril aktivitet på både vuxna och barn trots att klockan var över midnatt.

Efter leran tog stenen vid igen. Nu skulle vi runt fjället och det blev någon slags skrålöpning. Nu sa mitt knä stopp. Fram tills nu hade jag kunnat varva löpning med att gå i rask takt. Nu gick det bara att gå. Jag såg nog ganska rolig ut när jag försökte ta mig fram på skrå alldeles stelbent eftersom jag inte kunde böja på vänsterknät. Utför fick jag gå med vänster ben före mig så jag bara behövde böja på höger ben. Efter vad som kändes som en evighet kom jag fram till en kraftig brant som ledde ner till en hängbro över en brusande fors och vips var jag inne i Abisko nationalpark.

Här var ett stort tältläger och jag smög förbi. Solen värmde i ansiktet och jag tänkte att de börjar väl vakna nu men någon kanske vill ha sovmorgon. Tittade på klockan som visade 03:15. Hmm, de kanske inte vaknar riktigt än.  

Jag hade fått reda på att de sista 15-20 kilometrarna skulle vara relativt lättlöpta och det var de säkert men efter 20 timmars löpning är inget lätt. Försökte springa på spångarna men det funkade inte så jag fick hålla mig till gång ända in i mål. Jag kände att jag hade förlorat en massa tid de senaste milen och var rädd att någon skulle hinna ifatt och förbi mig. Tyckte jag hörde svaga röster bakom mig så jag ökade takten så mycket jag kunde. Var tvungen att stanna på ett ställe, “Nöden har ingen lag” och blev då förbisprungen av en man med stavar. Fick reda på att det var två till strax bakom. Ökade farten ytterligare och höll min placering ända in i mål. Slutade som andra tjej. Strax efter mig kom Peter. Han hade gått in i väggen och fått kämpa rejält sista biten.

Johan fick kramp och ramlade vid ett tillfälle och då drog Bobby och Stig ifrån men Johan drog i sig en gel och fick någon slags kick och kom efter en stund ifatt och sprang förbi de andra. Undra vad det var i den gelen? Bobby hakade på och Stig låg strax bakom.  

Väl i mål såg man fram emot chips och Cola som Roland ställt fram i stugorna. Efter lite snurr hittade vi till slut rätt stuga. Dusch, Cola och någon minut i ryggläge har aldrig känts så skönt. Förmiddagen spenderades i skuggan tillsammans med de andra tävlande med ett härligt eftersnack medan de sista tävlingsdeltagarna passerade målgången. Mina svullna fötter och spruckna blåsor glömdes nästan bort (i alla fall så länge jag satt ner).

Eftersnack i skuggan.

 Efter en varm bussfärd ner till Kiruna checkade vi in på ett supermysigt hotell och stapplade in till centrum. Hamburgare och en kall öl hägrade.

Väntar på bussen till Kiruna.

 Dagen efter startade vi resan hem igen. Alla mycket nöjda över att slutfört ett lopp i fantastisk miljö och bästa tänkbara väder. Och bäst av allt, Bobby fick sina tre poäng till UTMB. Ömma fötter och andra skavanker glöms snabbt bort.

I skrivande stund, en vecka efter loppet, börjar funderingarna på nästa långlopp. Jag tror jag är fast i ultraträsket...

Dårarnas paradis?

03:30 i morse startade färden ner mot Landvetter för att där fortsätta med flyg mot Kiruna via ett kort 5-timmarsstopp på Arlanda. Det har blivit mycket fika idag...

Uppe i Kiruna möttes vi av ett regnigt grådis och 10 grader men på den 7 mil långa vägen mot Nikkaloukta upphörde regnet.

Det är häftigt att blicka upp mot de snötäckta bergen och vi är nog inte ensamma om att tycka det. Här är mycket folk. Utöver oss drygt 30 löpare som ska springa Swedish Alpine Ultra finns många vandrare och en konfirmationsklass. Jag är övertygad om att det kommer att bli ännu häftigare i morgon när vi ska ta oss de 107 kilometrarna till Abisko.

Springa till affären och handla

Det har regnat mer eller mindre hela dagen. Bra, tänkte jag, då passar jag på att testa min nya regnlöparjacka. Sagt och gjort... När maten stod i ugnen gav jag mig ut på en tur. Yngste sonen hängde med på cykeln. Bort till affären och handla lite lördagsgodis :) och kan ni tänka er... Solen sken hela vägen! Jackan åkte av ganska fort och jag vet fortfarande inte om den funkar i regn men vi fick oss en fin tur i alla fall.

Backintervaller med Ole

Eftersom jag ändå skulle ut och provspringa mina nya Acceleritas så passade jag på att möta upp en kompis som också skulle ut och träna. Alltid kul med sällskap. Det blev backintervaller på Egonspåret. 5 gånger kort backe och 3 gånger lång backe. För mig var detta piece of cake men det kompenserade jag med lite terrängdistans till och från backen. Ibland är den sociala biten viktigare än kvalitén på träningen.

Skorna då? Mina knappt 3 månader gamla Icebug Acceleritas gick ju sönder så jag reklamerade dem och fick ett par nya. De var precis lika sköna som de gamla fast i en annan färg.

Snygga, va?

Jag måste lovorda Team Sportias nätbutik där jag köpte skorna. Deras service har varit fantastisk. Vilken annan kundtjänst svarar på ett mail inom 10 minuter sent en lördag kväll? Tummen upp för dem!

Söndagsterräng

Som vanligt hade jag ingen plan för turen mer än att jag skulle norrut. Det blev Åleslåleden en bit sen svängde jag av mot Hällerstugan. Det stod 1,7 km på skylten och det stämde nog. Det svåra var att hitta någon stig att följa. Jag tror jag hittade något som en gång hade varit en stig, nu var det mest en fåra i myren. Någon märkning fanns inte. Ett par hundra meter från stugan försvann stigen helt och jag fick leta lite och hittade till slut fram. Från Hällerstugan följde jag Bohusleden till Åleslån där jag sprang på Åleslåleden igen, fast hemåt.
En fin söndagstur där jag fick prova på lite obanad terräng också. Ganska häftigt att springa, helt ensam, i full fart rätt över myrarna :-)

Egonspåret x 3

Idag hade jag lite svårt att bestämma vart jag skulle springa. Det slutade med Egonspåret.
Första varvet kändes tungt men ett varv hade blivit lite fjuttigt så jag körde på ett varv till. Första halvan av andra varvet var lika tungt men andra halvan lättade det såpass att jag gav mig på ett varv till. På tredje varvet kändes det riktigt bra. Jag kom in ett sånt där ultra flow där det känns som om man kan springa hur långt som helst. Jag hade nog kunnat springa ett par varv till just då men tyckte tre varv fick räcka för idag.

Ett fantastiskt löparväder ikväll!

Istället för bilen...

Jag fick ett ryck i morse och sprang till jobbet istället för att ta bilen. Det är ganska tungt att springa på morgonen utan någon som helst energi i kroppen och att ge sig iväg en timme tidigare än jag brukar gör inte saken lättare. Sen när man väl kommer iväg och känner morgonens svalka på en varm sömndrucken kropp så är det faktiskt ganska skönt. När jag kommit en bit hörde jag ett hojtande från en cyklist "Bra jobbat!" När jag tittade upp såg jag att vi hade likadana jackor. En USK:are alltså. Då fick jag lite extra energi. 10,77 km visade klockan när jag kom till jobbet.

Sen skulle jag hem också. Då var det betydligt varmare men vid det laget hade kroppen vaknat och det gick mycket lättare att springa. 9,67 km visade klockan när jag kom hem, nästan samma väg. Konstigt att det alltid är kortare väg hem...