Halv fyra på fredag morgon började färden upp till Nikkaluokta. Bobby, den evige tidsoptimisten kom farande i flygande fläng och hämtade upp hela styrkan bestående av Stig, Peter, Johan och mig själv Anna-Karin. Alla var förväntansfulla och något nervösa. Någon hade glömt att ställa alarmet och fick en ofrivillig sovmorgon. Var allting med nu då? Nej, en tröja hade glömts hemma och fick hämtas. Morgonens rödbetsjuice hade visst missats också...
Fika på Arlanda |
Frukost
på Landvetter och under den fem timmar långa väntan på Arlanda hanns det med
både fika och lunch. Bäst att fylla på energiförråden. Väl uppe på Kirunas
flygplats träffade vi på några fler löpare och Roland, ensam tävlingsledare och
arrangör. Vädret var inte så upplyftande, gråmulet och regntunga moln.
Roland
hade en ledig plats i sin bil och de andra tog taxi till den lilla byn Nikkaluokta.
Oturligt nog var alla taxibilar upptagna och inte förrän tre timmar senare
anslöt de till oss andra. Lite middag och sen informationsmöte i kapellet. Det
märktes att det var många fler deltagare i år än tidigare då det bara varit en handfull. Roland hade lite
problem med att få ihop alla 31 sängplatserna. Hur han än bar sig åt saknades en
sängplats. Kanske det hade något samband med den deltagaren som av misstag
blivit struken på Rolands listor… Med lite god vilja löste det sig och alla
fick någonstans att sova.
I mitten på bilden ser man Kungsleden slingra sig fram. |
Infomöte i Kapellet. |
Frukost |
Efter
en gemensam frukost morgonen därpå lämnade vi in våra väskor till Roland som senare
skulle transportera dessa upp till målgången i Abisko. Efter den obligatoriska
gruppbilden gick så startskottet för vårt äventyr.
Första
delen av banan var relativt enkel och det gick att hålla bra tempo. Bobby och
Stig stack iväg snabbt med Johan strax efter. Det man förlorar i början kan man
aldrig ta igen… Själv kom jag in i en behaglig lunk, spänd av förväntan inför
vad som komma skall. Den första milens björkskog var mest en transportsträcka.
Det var bergen som lockade! Jag har aldrig varit så här långt norrut tidigare.
Fjällandskapet var helt nytt för mig. När jag kom upp på en kulle och såg
bergen torna upp sig framför mig var jag tvungen att stanna och fota.
–
Aha, fototajm! sa gänget bakom mig och plockade fram sina mobiler de med.
Lagom
tills att vi kommer fram till Kebnekaise Fjällstation skingrar sig molnen och
solen tittar fram.
Min
plan var att hålla mig i rörelse så mycket som möjligt samt att passa på att
besöka toaletten när tillfälle ges. Alltså blev det ett snabbt toabesök och av
med yttertröjan. Nu var det så pass varmt att det var kortärmat som gällde. Sen
igång igen. Nu blev terrängen lite tuffare och stenigare. Leden blev också med
diffus. Efter Kebb kom också första vadstället. Nu hade klungan skingrats och
jag sprang mer och mer ensam. Man tycker att man har milsvid utsikt men ser
inte en kotte, trots att man vet att de är i närheten.
Det är gott att kyla ner fötterna ibland. |
Framme
vid Singi-stugan frågade jag en kille efter vägen. När jag förstod att han inte
var svensk och jag skulle börja fråga på engelska så kom stugvärden springande
och ropade:
–
Tjejen! Du ska åt det hållet! Du ligger två bland tjejerna!
Härligt,
då var det bara att försöka hålla detta då och inte halka efter. Vinnarskallen
säger, ”Bara du inte kommer sist”.
Efter
det obligatoriska toabesöket gav jag mig ut på leden igen, nu om möjligt ännu
stenigare. Nu började det kännas i benen. Försökte följa stenrösemarkeringarna
så gott det gick. Här var det mer snö att plumsa i… med smältvatten under…
Mötte många vandrare. Antagligen vandrar man mest söderut.
En liten självis. |
Nästa
stopp var vid Sälka-stugan där man möttes av hängande tvätt och massa trevliga
människor. Här bestämde jag mig för att köpa en kall Cola. I butiken bjöd de på
saft. Stugvärden frågade lite om min löparryggsäck och berättade att hon sprungit
fram och tillbaka till Singi dagen innan. En liten tur på 3-4 mil.
Jag
fortsatte ganska snabbt vidare. Mötte en kvinna med hund som undrade varför så
många dårar sprang just idag. Jag förklarade att det var tävling. Hon skakade på huvudet
och sa att “Bara så ni vet så är det jättemycket snö där uppe!” Som om jag
skulle vända om...
Efter
någon kilometer satte jag mig på en sten i solskenet och öppnade min Cola,
petade i mig lite energi och studerade färdbeskrivningen en kort stund.
Efter
Sälka gick leden stadigt uppåt och sista biten upp mot Tjäkja-passet var
riktigt brant. Leden var här dåligt markerad och vi fick rådet att ta sikte på
korset. Vilket kors tänkte jag men tog sikte på något som visade sig vara en
skylt om Meditationsplats. Behövs det verkligen speciella meditationsplaster? I
den här miljön skulle man kunna meditera var som helst, är min åsikt.
Högst
upp på Tjäkja-passet fanns en toalett och ett litet vindskydd. Här satt två
medtävlare och masserade benen i kvällssolen. Jag slog mig ner och åt en näve
nötter samtidigt som vi jämförde solbränna. Vi konstaterade att alla hade snygg
vänsterbränna. Vänster arm, vänster ben och vänstersidan av ansiktet.
Efter
Tjäkja-passet var det ganska mycket snö. På ett ställe sjönk man ner till knäna
i iskall slask. Det var så man kippade efter andan. På vissa ställen var det
riktigt lurigt. Eftersom snön höll på att smälta trampade man igenom det
halvmetertjocka snötäcket och under var det antingen rinnande vatten eller
stora stenblock. Allra värst var det i kanterna av snöpartierna. Så småningom
minskade snön och man fick återigen springa på sten.
Nu började jag bli rejält
trött och sliten. Vänster knä protesterade. Vägen till Alesjaurestugan kändes
som en hel evighet. Frågade några norska vandrare som slagit upp sitt tält
intill leden om det var långt kvar till stugan. 4 kilometer fick jag höra och
strax därefter såg jag stugan.
Johan,
Bobby och Stig lyckades missa stugan och sprang till den närliggande samebyn.
Efter en titt på kartan och goda råd från en samekvinna vände de tillbaka och
hittade till slut fram till stugan. Det blev en liten omväg på någon timme.
Framme
vid stugan möttes jag av de två stugvärdarna som bjöd in mig i stugvärmen där
jag bjöds på en kopp kaffe och vi satt och småpratade en bra stund. Detta var
nog min längsta paus under loppet. Stugvärden hade sett mig på flera kilometers
avstånd tack vare min färgstarka tröja men nu var det dags för långärmat igen.
När jag skulle springa vidare frös jag så jag hackade tänder. Jag fick plocka fram
regnjacka och vantar och efter en stund hade jag fått upp värmen igen. Kom på
att jag helt glömt bort att äta medan jag satt i stugan. Inte konstigt att jag
frös då. Första biten efter Alesjaurestugan var riktigt lerig och det var flera
rejäla bäckar som man var tvungen att vada över. Det ordentlig fart på vattnet
och på ett ställe gick jag i vatten upp till låren.
Man kan inte tro att klockan närmar sig midnatt. |
Lite
längre fram hade samerna samlat ihop sina renar för kalvmärkning alldeles
intill leden. Det var febril aktivitet på både vuxna och barn trots att klockan
var över midnatt.
Efter
leran tog stenen vid igen. Nu skulle vi runt fjället och det blev någon slags
skrålöpning. Nu sa mitt knä stopp. Fram tills nu hade jag kunnat varva löpning
med att gå i rask takt. Nu gick det bara att gå. Jag såg nog ganska rolig ut
när jag försökte ta mig fram på skrå alldeles stelbent eftersom jag inte kunde
böja på vänsterknät. Utför fick jag gå med vänster ben före mig så jag bara
behövde böja på höger ben. Efter vad som kändes som en evighet kom jag fram till
en kraftig brant som ledde ner till en hängbro över en brusande fors och vips
var jag inne i Abisko nationalpark.
Här var ett stort tältläger och jag smög
förbi. Solen värmde i ansiktet och jag tänkte att de börjar väl vakna nu men
någon kanske vill ha sovmorgon. Tittade på klockan som visade 03:15. Hmm, de
kanske inte vaknar riktigt än.
Jag
hade fått reda på att de sista 15-20 kilometrarna skulle vara relativt
lättlöpta och det var de säkert men efter 20 timmars löpning är inget lätt. Försökte
springa på spångarna men det funkade inte så jag fick hålla mig till gång ända
in i mål. Jag kände att jag hade förlorat en massa tid de senaste milen och var
rädd att någon skulle hinna ifatt och förbi mig. Tyckte jag hörde svaga röster
bakom mig så jag ökade takten så mycket jag kunde. Var tvungen att stanna på
ett ställe, “Nöden har ingen lag” och blev då förbisprungen av en man med
stavar. Fick reda på att det var två till strax bakom. Ökade farten ytterligare
och höll min placering ända in i mål. Slutade som andra tjej. Strax efter mig
kom Peter. Han hade gått in i väggen och fått kämpa rejält sista biten.
Johan
fick kramp och ramlade vid ett tillfälle och då drog Bobby och Stig ifrån men
Johan drog i sig en gel och fick någon slags kick och kom efter en stund ifatt och sprang förbi de
andra. Undra vad det var i den gelen? Bobby hakade på och Stig låg strax bakom.
Väl
i mål såg man fram emot chips och Cola som Roland ställt fram i stugorna. Efter
lite snurr hittade vi till slut rätt stuga. Dusch, Cola och någon minut i
ryggläge har aldrig känts så skönt. Förmiddagen spenderades i skuggan
tillsammans med de andra tävlande med ett härligt eftersnack medan de sista
tävlingsdeltagarna passerade målgången. Mina svullna fötter och spruckna blåsor
glömdes nästan bort (i alla fall så länge jag satt ner).
Eftersnack i skuggan. |
Efter
en varm bussfärd ner till Kiruna checkade vi in på ett supermysigt hotell och
stapplade in till centrum. Hamburgare och en kall öl hägrade.
Väntar på bussen till Kiruna. |
Dagen
efter startade vi resan hem igen. Alla mycket nöjda över att slutfört ett lopp
i fantastisk miljö och bästa tänkbara väder. Och bäst av allt, Bobby fick sina
tre poäng till UTMB. Ömma fötter och andra skavanker glöms snabbt bort.
I
skrivande stund, en vecka efter loppet, börjar funderingarna på nästa långlopp.
Jag tror jag är fast i ultraträsket...
Så coolt! Men de där fötterna ser lite missbildade ut... :)
SvaraRadera